onsdag 6 juli 2016

Husan




Läs även:






Då har det kommit fram till min dag. Min historia.

När ja var liten blev ja psykiskt o fysisk misshandlad o även sexuellt utnyttjad.

När ja är 4 år är vi med om en bilolycka, som de tror ledde till att ja fick Epilepsi. Den visade sig sedan i 10 års ålder.
Ja har mycket lätt för att bryta mig i barndommen o går ofta med gips. Är det inte ben så är det armar. Vid tidiga tonåren får ja operara mina båda höfter då ja har värk i dem o de tror det är en sena som är för liten. Idag har ja konstant värk i dem.


Ja flyttar hemmifrån tidigt. Redan vid 17 års ålder. Tar mitt pick o pack o drar raka vägen till Storkillens pappa som redan hade egen lägenhet. Där bor ja med Storkillens pappa tills Storkillen är nästan precis 1 år. Då bryter ja upp o får min första egna lägenhet.
Storkillen o ja bor ensamma ett bra tag.

Ja jobbar ett tag på Ericsson i Kumla. Där kan ja inte stanna pga att ja får så extremt med EP-anfall så ja knäcker både näsa o nyckelben i anfallen. De sjukskriver mig länge.


När ja väntar Storkillen så har ja ett "ungdomsarbete" för komunen. En skola skall renoveras o eleverna skall gå o ha undervisning i en annan skola. De får inte gå ensamma utan ja "anställs" för att gå med dem. I den klassen finns det en elev som genast fattar tycke för mig. Hon kommer sedan att komma att bo hos mig o idag känns det som hon är mitt äldsta barn. Hon har kommit o gått i mitt liv hela tiden. Hon har vart ner i skiten så långt det nästan går o sedan tagit sig upp o ännu högre. Idag har hon flera barn, lyckligt gift. en fin bil, ett kanonfint hus o fast arbete. Ja känner mig ganska varm i mig när ja tänker på henne. Åååå va ja gillar dig






Ja börjar plugga igen. Läser till Dövtolk. Det gilla ja verkligen. Riktigt kul måst ja säga. Tyvärr hinner ja inte avsluta mina studier helt då Storkillen blir allvarligt sjuk. Ja hann o gå i nästan 2 år. Hade typ 2 månader kvar. Riktigt synd kan ja tycka.

Vi flyttar från Kumla Gubben, ja o Storkillen. Hyr ett hus i Asker. Där trivs vi ypperligt. Tyvärr vill de inte sälja huset o vi har kommit så pass långt så vi vill köpa något eget. Efter ca 2 år hittar vi gården som vi sedan köper.

Under den här tiden har Storkillen vart hos sin pappa ibland o ibland inte. Vi har lite komunikationsfel han o ja. Något ja upplever jättejobbigt vissa gånger. Storkillen väljer ofta att bjuda med Gubben ist på olika tillställningar de har i hans skola. Vi verkligen ser till att Storkillen skall få som han vill ha det. Ingen tas för given utan Storkillen får bjuda med den han vill ha o sedan får Gubben o Storkillens pappa avgöra själva vilket de vill. Gubben gick ALLTID när Storkillen ville det.

Ja läste igen  o ja gillar ju verkligen att plugga. Ja läste till gymnasieekonom o gick ut med ganska fina betyg...för att vara ja. Ja tror anledningen var att ja hade en enormt bra lärare o vi läste precis likadant som de gör på universitetet, ett ämne i taget. Min tanke var att få fortsätta o plugga, men så blev det aldrig...tyvärr.


Ni ska veta att när ja träffa Gubben skulle han ALDRIG ha några barn, ALDRIG gifta om sig o någon husvagn, det skulle han ALDIG skaffa sig. Ja brukar säga att han är ganska lättlurad den där Gubben. Behövde inte ens ta till kvinlig list. He he....

Planera barnen fick ja göra med min Neurolog. Det var ju ett evigt testande med mediciner hit o dit. Extra mineraler o vitaminer o allt sånt. När allt sedan såg bra ut på proverna fick ja ta med Gubben i leken. Båda mina små barn är planerade efter jaktkalendern. De är födda 15 Februari o 2 Mars. Precis då jakten tagit slut så ja skulle kunna få så mycket hjälp som möjligt av Gubben. Där kom den kvinliga listen in. :D


Ja börjar må ganska dåligt efter ja fått Prinsessan.
Värken i kroppen starta o ja kände mig konstant trött. Om det var för att Prinsessan var aktiv för 5 eller om det var mina sjukdomar som starta kan ja inte säga. Men när ja sedan får Lillkillen mår ja riktigt dåligt. Under hans graviditet så gick ja upp 40 kg. Ja fick ämnesomsättnignsfel o ja fick knappt aldrig sova. Storkillen satte igång o ha en extremt jobbig period med, precis som om det inte va nog med det ja hade. Läkarna blev till slut oroliga att ja skulle få anfall så de tog ut Lillkillen 3 veckor för tidigt. När Lillkillen är 3 veckor gammal mister ja min mormor. Hon har vart mitt stora stöd i hela min uppväxt. Ja får 2 riktigt stora anfall dagen efter dödsdagen. Ja tappar minnet totalt o ja känner inte ens igen Gubben eller mina barn. Detta håller i sig i lite över 2 veckor.

Det är här de tror att min sjukdomsbild startar på allvar. Ja mår både psykist o fysiskt dåligt. Min barndom börjar komma ifatt mig o ja får gå på samtalsterapi. Ja har det ganska jobbigt med Storkillen med. Värken i kroppen eskalerar. Ja kan sova hur mycket som helst o ja känner bara att få vara ifred.

Ja vet att ja har en madrass i "långgarderoben" (en garderob som går jäms med hela långsidan på huset) där smyger ja mig in o sover korta stunder flera gånger om dagen. Ingen vet vart ja är o ja gör det bara när Gubben är hemma. Fy va ja sov då.


Under kommande år så får ja bara värre o värre i kroppen. Läkarna sänder mig än hit o än dit. Ja får lämna mycket prover o springa på olika rönken. De hittar allt möjligt o omöjligt kan man säga.


Ja tror idag att mycket av allt skit de hittar beror på hur ja lever. Ja är ständigt trött o har alltid två krävande barn omkring mig. Ja gör allt i min makt för att vara en god fru o en bra mamma, men ja räcker aldrig till känns det som. Kraven är stora från alla håll.

Som ni vet säljer vi gården, flyttar till lägenhet i Kumla. Det är då ja på allvar börjar ta reda på vad ja lidet av.
Under kommande år ränner ja konstant på olika avdelningar för att få svar. Läkarna prackar på mig medicin, men de tar aldrig bort någon. Börjar känna mig totalt neddrogad o ja börjar ifrågasätta om ja verkligen måste äta så mycket. Vid detta lager är det säkert en 20-25 olika om dagen. Läkaren tyckte att just den medicinen ja ville ta bort, var ja tvungen att äta. Den var helt enkelt bäst för mig. O ja åt maxdos. Ja kände att nä, ja vill verkligen inte, så ja trappa ned i smyg. Läkaren fick inte veta något förrens ja var mer än halvvägs. (Denna medicin skall trappas upp när man startar o trappas ner när man slutar) Ja åt 800 mg o ja fick bara sänka med 25 mg varannan vecka hade ja läst.
När ja berättar för min läkare så blir hon asarg. Hon vägrar att skriva ut någon medicin alls, inte ens för diabetes eller Ep som ja är helt beroende av.
Ja gick då till en privat klinik o bad om hjälp. O den hjälpen ja fick har lett till att ja idag äter inte ens hälften av det de proppa i mig innan. Iom ja sluta helt med den otäcka så gick ja ner i vikt som tex ledde till at tja inte behövde äta så mycket för diabetes osv.....



Ja har:
Asperger
ADD
Diabetes
Epilepsi
Dercums
Troligen Bechterews
Fibromylagi
Lichen
IBS
Högt blodtryck, dåliga kolestrålvärden o laktosintolerant.

Jo hej tjena, känner ja då. Vart kan ja gräva ner mig. Iom ja får alla dessa svar så kommer alltid en deprition efteråt. Ivf i början. Idag när ja får något så känns det bara; Men hejsan, välkommen till skaran ja redan har.
Många av diagnoserna gör att man får andra saker med på köpet.
Ja har alltid torra slemhinnor, får leva med nässpray o ögondroppar.
Dåligt minne, dålig syn, ständigt ont i fötterna, irit, mm mm listan går att göra lång.


Ja bryter min ff ganska lätt o det går knappast ett år utan det sitter gips på någon kroppsdel. Barnen t.o.m skämtar om det här. Det är rent ut sagt komiskt. Ja är nog den enda som kan snubbla på mig själv o bryta benen.
Ja har fått en rullator som ja skall använda, men ja blev så himla ledsen när ja blev påtvingad den så den har knappt fått följt med någon gång. Ja har ju mest värk på vintern. Då får ja ständigt gå med käpp ivf. Ja vet att hjälpmedel är till för att hjälpa, men rullatorn känns inte bekväm...än.


Ja är sjukpensionär o känner att efter ja fick igenom den har mitt liv blivit lite lugnare, ivf i mig.
Utredningen för Asperger var inte enkel. Mycket av min barndom kom fram. Vet de sa att mina problem kan lika gärna vara från min barndom som att ja har diagnosen Asperger. Men symtomerna finns o problemen är där, så enklast var att sätta diagnosen med. Vi kommer aldrig få reda på vilket ändå.

Det är nog för att ja har Asperger o Prinsessan ADHD som gör att vi inte går ihop alla gånter. Ja förstår inte o Prinsessan ORKAR inte förklara igen. Hon tänder till o ja står som ett fån o undrar; Vad fan hände??? Mycket ofta är det så. Ja är ganska folkskygg igt. Älskar att vara hemma o sitta o sticka. Vill inte bli störd när ja håller på med något o ja hatar när flera personer pratar samtidigt. Ja kan inte sålla ut vem som säger vad. Hör allt o ser allt, vilket inte är så kul alltid. Om inte annat är det energikrävande. Ja har en överbegåvning i snabbhet när det gäller bla diagram (märkligt va? Ja som älskar att sticka med diagram) o ja har problem med minnet o att få saker att stanna kvar i huvudet. Behöver alltid notera saker o be mina nära påminna mig.

I början av Gubben o mitt förhållande hade han svårt med att visa känslor. Han var inte kramig alls o hade jättesvårt att säga förlåt. Idag har ja en helt annan Gubbe. Han står brevid o stöttar i ur o skur, han kramas underbart o säga förlåt är något han gör ofta nu. 
Självklart har vi haft våra jobbiga stunder oxå, men ja har aldrig kännt att det vart omöjligt att laga.
Han är den som nu tar smällarna med mig. Han är den som ligger på golvet o tröstar mig när ja bryter ihop o han är den som ALLTID följer med mig oavsett vem ja skall besöka.

Ja älskar att sticka, fiska, ta kort, läsa måla, simma mm mm. Ja är oerhört tacksam att Pärtan finns i mitt liv, hon gör mig lugn. Ja är mycket glad att ja har den familjen ja ändå har. De gör så ja känner mig behövd o viktig. Ja försöker fylla mitt liv med livserfarenhet o livsglädje men det är inte alltid så lätt. Ja gör saker ofta som ja kanske inte skulle göra, för ja vet att min kropp kommer att värka. Men ja tänker så att Ok, låt den värka ett tag då, ja hade kul undertiden o ja kommer få ett oförglömligt minne. Ja fyller dagarna med så mycket glädje ja kan.

Ja försker oxå vara medmänniska. Ser ja någon som behöver mig, så ställer ja upp. Så är det bara. Ingen skall behöva känna sig ensam, ingen skall må dåligt om ja kan förhindra det. 
Just nu hoppas ja på att två i min närhet skall må bättre, vi har hjälpt en flicka att komma tillbaka till normalt liv o ja hoppas verkligen att vi skall få vara med runt henne o hennes fina barn i framtiden. Henne vill ja ha med i min familj med, precis som flickan från skolan som byggde om. Ja försöker skapar det ja vill ha helt enkelt.

Älskar dig Gubben för att du är precis du. Älskar dig min fina Storkille, mycket för att du har så stort hjärta. Älskar dig min finaste Prinsessa för att du är en sådan kämpe som sällan skådat o ja älskar dig min fina Lillkille för att du gör så ja ler. Tack mina nära för att ni gör mitt liv värt att leva.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Må solen skina på ER oxå

Må solen skina på ER oxå
Välkommen tillbaka